Stenar och grus på Louisiana

  Riverbed av Olafur Eliasson 

  
Hej Go´vänner, i tisdags var vi på Louisiana konstmuseum i Danmark.
Det var sista veckan för den omdiskuterade och kontroversielle tyska konstnären Emil Nolde (1867 - 1956).
Hans konst kan man verkligen tycka si och så om. Han hade onekligen två sidor.
En sida, som impressionistisk målare och en annan som exspressionistisk med många bjärta motiv som väcker avsmak. ( I vart fall min). Hans groteska, blodiga målningar med kvinnor och män visar på en mycket komplicerad kvinnobild.
Under andra världskriget fick hans tavlor flytta ut från de tyska konstmuseerna. Has konst stod inte i samklang med den då rådande tyska smaken. Trots att han påstod sig stå den tyska naziregimen nära fick han inget gehör.

 

Till de mer lättillgängliga motiven, hör Emil Noldes  flödande akvarell ´Skridskoåkaren´.

Men tillbaka till stenarna.

Konstnären Olafur Eliasson med rötter från Island, har täckt större delen av Louisianas utställningshallar med grus och sten. Mitt i grustaget sipprar vatten i en pytteliten rännil.  

Tanken är nog; att det ska vara en vattenfåra, men besökarna klampar på och barenen leker och bygger med stenarna, så vattnet täps till och stoppas upp.

Museivakterna är utrustade med små spadar och försöker idogt ösa bort gruset och få vattnat att rinna fram som det är tänkt. 

Dock känns det som de utkämpar soldaten Donkishots omöjliga kamp mot väderkvarnarna.

 

En museivakt kämpar med en ynka spade för att få bukt med allt grus som hela tiden rasar ner och täpper igen vattnet.

Jag kan bara undra, hur många personer som måste jobba med att få bort allt grus och sten, sen när utställningen är slut. 

Det måste kosta en förmögenhet i bara fraktkostnader att få dit och sen bort all sten och grus.

Hm...

Kan det ens vara försvarbart? Är det inte bättre att låta naturen få vara kvar ute i sin naturliga miljö?

Pia en för dagen missmodig globetrotter.

ps. vill du läsa mer av mig klicka då på Blogginlägg och Äldre akriv. ds.