Hej Gó vänner, så står den där till slut, på garageuppfarten. Vår garageuppfart ska tilläggas. Läckert mörkgrå med vita fartränder, vitt tak och vita backspeglar. Kaxig och ny bredvid min bättre begagnade svarta A2:a från 2001. Ja tyvärr, så är det så; det är inte jag som köpt ny bil utan maken. Kanske är det så att drömmar slår in diagonalt när man drömmer om något verkligen intensivt. Drömmen går helt enkelt över till personen som befinner sig närmast en själv. Det är härmed bevisat, för jag har ända sen åren vi bodde i Shanghai önskat mig en Mini cooper. Där var Mini coopern i allehanda mönster och färgkombinationer en vardaglig bild i trafikvimlet. Och så plötsligt en dag står Minin där på vår garageuppfart, och jag kan titta på den både tidig morgon och sen kväll. Jag får visserligen låna den på helgerna. Gissar dock att jag får klämma fram bra svepskäl varför Minin är bättre att köra än min gamla svarta A2:a vid just de tillfällena. Så det gäller att ladda upp med en massa bra argument fram till den dag då jag själv kan byta ut min A2:a till min alldeles egna Mini cooper. Vilken färgkombo det blir då, vet jag inte i dagsläget. För grå med vita fartränder var just den färgkombon jag själv hade valt om jag hade köpt Minin idag, så inte ens färgen går att klaga på. Suck!
Det är bara att smälta, att Minin inte är min utan bara till låns när maken inte behöver den. Suck igen!
Pia en klagande, men trots allt glad och lätt avundsjuk globetrotter; till en make som har en allldeles egen Mini cooper. Och den är grå med vita fartränder... Suck!
ps. Vill du läsa fler blogginlägg av mig klicka då på 'Äldre inlägg' och 'Bloggarkiv'.ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar